De må se oskyldiga ut, där de står gröna och medgörliga. Så när jag två dagar för jul gick ut i den mörka skogen, utrustad med ficklampa och såg kände jag mig alldeles lugn till sinnes. Och allt gick väl, jag fann den (inte på grannens tomt om du trodde det;) Nu är det visserligen utomordentligt dumt att söka efter en gran med ficklampa, för ser man inte helheten kan man råka släpa hem en gran som har mer än en sida man gör bäst i att vända mot väggen. Årets gran kanske inte var lika praktfull som den jag fann förra året, men det dög gott! Förra året ja, där lärde jag mig också en viktig sak, eller två förresten, men den ena läxan gjorde mig inte klokare i år heller. Ett: måhända att en gran ser nog så liten och behändig ut i skogen där den står bredvid sina 15 år äldre släktingar, men det är en helt annan sak när du efter lite om och men kommit fram till husets ytterdörr och ska få in åbäket! Det var knappt den gick in ändå drog jag den medbarrs! Och för att inte tala om att den tog upp halva vardagsrummet. Men ack så stilig den var. Tyckte jag i alla fall, ändå tills jag fick fram pyntet. Glittret räckte precis ett halvt varv, men äsch, vem katten tittar så noga på baksidanegentligen. Men sedan skulle de vackra kulorna upp, kära nån, det var glest emmellan, man fick vara mycket strategisk för att få dem att se något så när koordinerade ut. Så, i år ställde tog jag tumstocken och mätte takhöjden, la på minnet hur mycket jag kunde sträcka upp ena armen i vädret och kollade sedan detta jämte den utvalda. Så långt allt väl. Läxa nummer två, se ut en gran i god tid i fullt dagsljus! Jag blev ju klart underkänd. Förra året var det förvisso ljust men så mycket snö. Tänk dig en timmes pulsande genom det vita täcket, att du får syn på en duglig gran långt i fjärran, kämpa, kämpa, kämpa dig fram.... Och upptäcka att det är en tall. Detta hände fler gånger än vad jag ämnar erkänna. Så i år, i mörker, och alldeles för nära inpå jul hade jag ändå turen med mig, granen hade en lagom höjd och var fin nog. Jag fick visserligen nästan bära hem granen (bara ca 50 meter, och jag gick faktiskt lite vilse en vända) för när snön ersatts av lera får man bära om man inte vill man ha en brun gran. Och här har granen stått, så fin och snäll, men den ruvade på sin hämnd! Victoria tänkte vara lite smart i år och slänga ut trädet INNAN den började barra alltför mycket. På med barr-resistenta vantar (vilket det snart visade sig att de inte var) och jag var redo att skrida till verket. Det började med att jag inte fick loss granen ut foten, så med ena handen runt stammen, den andra handen motandes bort de stickiga grenarna ur ansikter, en fot på julgranfoten och den andra strax bakom för att upprätthålla någon form av balans. Ni aaanar inte hur glad jag är över att bo ensam vid dessa tillfällen, så att ingen kan göra sig lustig över hur oerhört smidig jag är! Vattnet skvimper förstås ut över hela golvet och barr flyger trots min smarta plan både hit och dit. När den äntligen lossnar så tänkte jag att nu är resten lätt som en plätt- ack så fel man kan ha. Jag tar mig i alla fall ut i mörkret, iklädd pyjamasbyxor (något jag bittert fick ångra), och tänker att jag kan ju lägga granen en bit in i skogen bakom huset. Jag släpar, barren sticker mina händer och dåligt skyddade ben. Och sen ramlade jag... Inte på grund av min sedvanliga klumpighet utan mitt dåliga minne, för inte senare än i höstas installerades bergvärme i hemmet och allt bergsdamm som blev resultatet av detta bildade en lång ås i en idealisk snubbellutning mitt på stigen. Med blödande knä och allt annat än granvänliga tankar stretar jag vidare, inte långt dock för jag började bli en smula less på hela planen. Humm... Här till vänster blir ju bra! Jag går vänster. Fastnar i nästan osynliga hallonbuskar med sina vassa och byxtygsälskande taggar. Tar mig loss och får en snilleblixt, jag kan ju kasta granusligen nedför sluttningen, jag tar ett stadigt tag, siktar och kastar. Men inte bara granen flyger i en vacker båge och landar en lämplig bit in i skogen. Min vante följde med. Så muttrande gick jag nedför sluttningen, igenom resten av de hemskt besvärliga buskarna (jag vill inte se ett hallon igen på länge, länge!). I mörkret muddrade jag den vassa graneländet och hittade till slut min illojala vante, sedan var det bara att ta sig tillbaka igen. Jag kände för en kort stund en viss samhörighet med följet som hade en viss ring och som skulle till ett visst berg på en väg som var kantad med faror ^^ Men man lever och man lär! Men nu vet du, en gran kanske är till synes tam, men lite vild kommer den alltid att vara!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Konstig rubrik eller hur, men du kunde inte låta bli att klicka^^ För vissa kommer det kanske som en besvikelse att detta inlägg inte riktigt handlar om just konsten att fylla en bh, för att få en smickrande figur, utan att fylla den av helt andra sk...

Man kan tycka att har man som jag varit både född och uppväxt i samma land så borde man lärt sig ett och annat om kyla.   Men här är tre saker jag liksom aldrig fattat:   Om det är väldigt kyligt ute, ta inte ett pepparmint ice fresch supercool...

    Visst ser hon oskyldig ut? Det tyckte jag med första gången jag tittade. Men innan jag börjar klanka ner på Masa (ett bra namn om man har svårt för att minnas regnumret) så måste jag första säga att hon nästan alltid startar och att hon få...

Tanken var att vara lite duktig såhär i början på det nya året, att bli lite huslig och baka, laga mat och vem vet, kanske ta en svängom med dammsugaren då och då. Vi börjar med de två första punkterna. Baka och laga mat. Helst samtidigt för man ska ...

Haha, vad det var kul:D Mycket folk, mycket prylar. Jag och LiseLottan var såå duktiga med fikaserveringen.  Oh ja.   Ge inte upp setter, man får ha tålamod med mig:D Jag kan ju kanske försöka med att skriva åtminstone en gång i månaden eller så....