Visst ser hon oskyldig ut? Det tyckte jag med första gången jag tittade. Men innan jag börjar klanka ner på Masa (ett bra namn om man har svårt för att minnas regnumret) så måste jag första säga att hon nästan alltid startar och att hon fått plus i kanten på de besiktningar jag tagit henne till. Det hela började en eftermiddag för några år sedan när pappa frågade mig;

Vill du köpa en bil?  Eum... Ja... Tack? Sagt och gjort, inte senare än ett dygn senare hade man (eller ja, pappa då egentligen) gjort ett riktigt kap. En Volvo 740 -87a. Nya däck ingick, fint skick bortsett från de små skavankerna då, som kassa lameller och en ack så liten rostskada, men detta fixades fort och lätt av en bekant och snart stod hon där (Ja, det är en hon när allt är väl, men börjar skräll...et... Jag menar gracefulla åkdonet på fyra hjul att trassla blir det omedelbart en han) på gårdsplanen och glänste i solen med sin silverlack.

Snart nog visade det sig att detta charmiga transportmedel led av, förvånande nog, volvosjuka. Så fort du ens tänker tanken på att sätta foten på bromsen så ger den ifrån sig en ytterst obehaglig ton som skär i öronen som en motorsåg på jetbränsle. (Det hjälper inte ens att ha radion på högst volym, ingenting kan tona ut det, och det är knappast till någon fördel att radion i fråga är en Blaupunkt installerad när bilen var purung, en sådan som börjar spraka så fort den anar att ett träd är i närheten).

I och med dessa gnissliga bromsarna har jag blivit superduktig på att motorbromsa, inte för att vara direkt miljövänlig, men kanske medmänsklig för andra stackars människor (och djur, visar det sig) som inte är skyddade utav ett visst mått metall och vindrutor för ljudvågorna så som chauffören är. Nackdelar med detta då, tja, för det första så är det en lång och ganska brant backe ner till mitt jobb, vilket betyder att det inte på några villkors vis går att mörka att man är några minuter sen då och då (Okej! Jag erkänner, ganska ofta.. Suck... )

S...sssskr...Skrii...Skriiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii
iiiiii...  Skrii..  iiii..  iiii. Victoria has arriwed. Alla vet vem det är. Man kan inte överraska någon. Det är aldrig så att någon måste fråga en kollega huruvida jag är där eller inte. Alla vet. Men med motorbromsen låter det förvisso lite mer som  Wrooooooommmmomomom!!! emellan Skriiiien, och alltid ett tydligt gnissel när man måste bromsa in ordentligt på parkeringen för att inte rulla vidare utför ett dike. Nåja! Man ska vara glad för att bromsarna i alla fall gör sitt jobb.

Hur det kommer sig att just hästägare här i trakten i synnerhet tycker illa om min bil är nog ganska uppenbart. Hästar tycker inte om min bil och ryttaren delar samma åsikt med sin fyrbente vän. Så när man ser offret.. Jag menar medtraffikanten, så gäller det att handla fort! Först bromsar man hårt, bara för att inse att nähä, det gnisslar idag också, så lägger man in en lägre växel, höjer kopplingen snabbt som blixten och så låter det protestlikt  wroooooom!!!!! Ur motorn. Men det är sannerligen pest eller kolera som gäller i ett fall som detta. Wroom eller Skrii...  Eller båda. Tyvärr kan man inte rådfråga ryttaren om dennes tankar om saken, så man får efter bästa förmåga se hur rädd av sig hästen är (vilken man brukar kunna avgöra på hur sammanbiten ryttaren ser ut) och sedan göra det bästa av situationen. Jag brukar inte kolla i backspegeln för att se hur många av dessa som tar av sig ena vanten med tänderna och pekar finger åt mitt håll. Låter detta inte så farligt trots allt? Nähä, men då kan jag fortsätta min historia med en aningen lös fläktrem, som i tillägg till bromsarnas kvartett bidrar med ett ihållande  iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii i böljande toner beroende på vilken växel jag kör. Förstår du nu varför min bil är så illa omtyckt. Kära nån, tänk dig en sträcka: kurva 1, raksträcka, kurva2: häst på raksträcka, bil på första kurva. Skrii... Iiiiiiii...Wrooomomom... Iiiiiii...i...i..  Aldrig har väl något genomgått så många könsbyten på en så kort stund: Braaa.. Duktig.. Nej! .. Nej sa jag, fy!  Fyyyy! Såja...  braa...  Duktig tjej! Nej..  N.. Nej..  Sluta! Gubbskrälle!  Skroten!  Biltvätten! Skroten! Biltvätten! Bra, dåligt, bra, dåligt. Jaha, besiktning i februari då, inte ett dugg orolig. Inte ett dugg.

Tanken var att vara lite duktig såhär i början på det nya året, att bli lite huslig och baka, laga mat och vem vet, kanske ta en svängom med dammsugaren då och då. Vi börjar med de två första punkterna. Baka och laga mat. Helst samtidigt för man ska ju inte klema bort sej. En köttgryta. Efterrätten.... Cupcakes med mjuk maräng och mörk chokladtopping. Visst låter det gott. Börjar du ana åt var det barkar? Tålamod, vi kommer dit!

Köttgrytan, lätt! En sådan sköter ju sig själv.... eller? Nope, det gör dom inte alls det. Inte om man av någon underlig anledning har för lite vätska (trots en snudd religös efterföljelse på receptet). Jag fick fylla på med buljong tre gånger. Resultat av detta: en mycket, mycket salt gryta. Mmmmm... Smaskens. Jag kan ju glädja er oroliga själar med att efter att ha spätt med lite grädde och såsredning, mosat ihop härligheten med lite potatis och kokta morötter så var det fullt ätbart:D Bättre lycka nästa gång, alla är vi barn i början! Ha nu detta i minnet när jag övergår till katastrof nummer två.  

Det började med att jag efter att ha låtit muffinsen stå i ugnen i EXAKT 15 minuter kom fram till att de var på tok för kletiga i mitten, jojomensan, detta skulle vi ju råda bot på tänkte jag och smällde igen ungsluckan sådär bestämt som en annan gör när man tagit ett beslut. Men... Någon råkade låta den förbli stängd i ytterliggare en kvart, för i samma sekund som luckan gått igen, glömde denne någon bort att dom arma chokladsakerna ens existerade, för min.. Ääum.. Dens uppmärksamhet drogs genast till marängen. Det började ju bra, stenhårda, tandhatande cupcakes som bas i denna underbara skapelse. Över till moment två (efter att ha öst i lite buljong i köttgrytan förstås), marängen. I brist på rostfri bunke för vattenbadet tyckte jag att det kunde gå minst lika bra, om inte bättre, med en plastbunke (misstag nummer 1). Så jag vispade.... Och vispade... Och vispade. Min stackars lilla elvisp köpt på biltema för den blygsamma summan av 99kr kämpade tappert! För att kolla hurvida smeten kommit upp i de begärda 65 graderna stack jag med jämna mellanrum ner min trogna stektermometer i härligheten (misstag nummer 2, skulle det visa sig). Ni kan ju gissa att jag med en plastbunke aldrig fort nog kom upp i rätt temperatur. Men en annan som nöjer sig med att nästan ha lyckats tyckte att 55 grader var ju inte fy skam. Sedan påbjöd receptet att man skulle fortsätta vispa tills smeten svalnat. Min arma elvisp skulle snart ersättas med min arma arm (ha ha) men inte först efter att jag öst på ytterliggare lite buljong i köttgrytan. Den blev lite väl varm, den stackars vispen, så jag la barmhärtigt undan den och vispade för hand istället (misstag nummer 3). Efter en halv evighet, alltså i runda slängor ungefär tre minuter, ville jag veta hurpass fort avkylningen gick, och kollade tempen, det gick ack så långsamt. Så jag tog elvispen, som i alla fall den svalkat sig en aning och vevade igång. Efter ytterliggare en evighet så skulle jag kolla tempen igen, men för att vara lite smart och spara tid kunde jag ju lika väl fortsätta att vispa med maskinen i höger hand, och sticka ner termometern med vänster. Sagt och gjort. Men med en tanke på min ytterst bristande koodinationsförmåga så slank på något mystiskt vis termometern sig in mellan de roterand visparna och sköt iväg med en imponerande hastighet över halva köket, med en svans av maräng efter sig. I själva stundens hetta så råkade jag liksom lyfta högerhanden aningen så lite, men med ett resultat av att vispen på ytan roterade lika vilt som under och därför sprätte ut en del av denna underbart härliga, klippiga vita sörja över högt och lågt, på väggar, handdukar, knivset, golv och ja, förstås bagaren själv då med hår som minst av allt behöver en sockerinpackning. Enda glädjen med att jag stod i vägen var att det blev en Victoriaformad bar fläck på bänken bakom, helt räddad undan den vita faran. Men skam den som ger sig, jag bytte taktik. Eftersom det var smällkallt ute tog jag handvispen (hade ju ingen förlängningsladd för elvispen och så är jag rätt så säker på att grannarna hade undrat vad det var som surrade så underligt), och ställde mig på trappan och liksom öste marängen för att få maximal avkylning (med först, just det, lite mera buljong i grytan). Detta gick bra ända fram tills jag började frysa, så jag gick in igen. Och till slut, var den enligt mitt tycke (och med mitt mått tålomod) tillräckligt svalt. Och resten av receptet gick hyfsat, det såg att bra stiligt ut. Så den första tuggan! Stenhård cupcake, jättesyrlig citronmaräng med tydligt knastrande av osmälta sockerkristaller. Jag kan ju delge för den som ändå tycker att detta låter rätt smaskigt att det var det sannerligen inte! Inköpslista: En rostfri bunke och en självgående elvisp (en sån som inte lyfter sig ens när stektermometrar viner i luften)

.

Visst border jag skriva en kokbok!? Va? Var nu inte taskig... Låt mig berätta hela idén. Det finns ju massor av kokböcker det står gör si och gör så, jag skulle lätt kunna skriva en om hur man absolut inte borde göra! Skulle bli en bestseller på noll blankt. Jepp, snart är man miljonär.

Snart ska jag ge mig på att göra eclairbakelser igen, du lär få veta resultatet av detta snart nog ska du se. Men gör mig en tjänst är du gullig, skulle du se en rökpelare på ett ungefär där jag bor, ring brandstationen på en gång, det är lika bra;)

Här ovan: Kocken. Den besatta blicken skyller vi på att jag slickat ur bunken med chokladsmeten.  

De må se oskyldiga ut, där de står gröna och medgörliga. Så när jag två dagar för jul gick ut i den mörka skogen, utrustad med ficklampa och såg kände jag mig alldeles lugn till sinnes. Och allt gick väl, jag fann den (inte på grannens tomt om du trodde det;) Nu är det visserligen utomordentligt dumt att söka efter en gran med ficklampa, för ser man inte helheten kan man råka släpa hem en gran som har mer än en sida man gör bäst i att vända mot väggen. Årets gran kanske inte var lika praktfull som den jag fann förra året, men det dög gott! Förra året ja, där lärde jag mig också en viktig sak, eller två förresten, men den ena läxan gjorde mig inte klokare i år heller. Ett: måhända att en gran ser nog så liten och behändig ut i skogen där den står bredvid sina 15 år äldre släktingar, men det är en helt annan sak när du efter lite om och men kommit fram till husets ytterdörr och ska få in åbäket! Det var knappt den gick in ändå drog jag den medbarrs! Och för att inte tala om att den tog upp halva vardagsrummet. Men ack så stilig den var. Tyckte jag i alla fall, ändå tills jag fick fram pyntet. Glittret räckte precis ett halvt varv, men äsch, vem katten tittar så noga på baksidanegentligen. Men sedan skulle de vackra kulorna upp, kära nån, det var glest emmellan, man fick vara mycket strategisk för att få dem att se något så när koordinerade ut. Så, i år ställde tog jag tumstocken och mätte takhöjden, la på minnet hur mycket jag kunde sträcka upp ena armen i vädret och kollade sedan detta jämte den utvalda. Så långt allt väl. Läxa nummer två, se ut en gran i god tid i fullt dagsljus! Jag blev ju klart underkänd. Förra året var det förvisso ljust men så mycket snö. Tänk dig en timmes pulsande genom det vita täcket, att du får syn på en duglig gran långt i fjärran, kämpa, kämpa, kämpa dig fram.... Och upptäcka att det är en tall. Detta hände fler gånger än vad jag ämnar erkänna. Så i år, i mörker, och alldeles för nära inpå jul hade jag ändå turen med mig, granen hade en lagom höjd och var fin nog. Jag fick visserligen nästan bära hem granen (bara ca 50 meter, och jag gick faktiskt lite vilse en vända) för när snön ersatts av lera får man bära om man inte vill man ha en brun gran. Och här har granen stått, så fin och snäll, men den ruvade på sin hämnd! Victoria tänkte vara lite smart i år och slänga ut trädet INNAN den började barra alltför mycket. På med barr-resistenta vantar (vilket det snart visade sig att de inte var) och jag var redo att skrida till verket. Det började med att jag inte fick loss granen ut foten, så med ena handen runt stammen, den andra handen motandes bort de stickiga grenarna ur ansikter, en fot på julgranfoten och den andra strax bakom för att upprätthålla någon form av balans. Ni aaanar inte hur glad jag är över att bo ensam vid dessa tillfällen, så att ingen kan göra sig lustig över hur oerhört smidig jag är! Vattnet skvimper förstås ut över hela golvet och barr flyger trots min smarta plan både hit och dit. När den äntligen lossnar så tänkte jag att nu är resten lätt som en plätt- ack så fel man kan ha. Jag tar mig i alla fall ut i mörkret, iklädd pyjamasbyxor (något jag bittert fick ångra), och tänker att jag kan ju lägga granen en bit in i skogen bakom huset. Jag släpar, barren sticker mina händer och dåligt skyddade ben. Och sen ramlade jag... Inte på grund av min sedvanliga klumpighet utan mitt dåliga minne, för inte senare än i höstas installerades bergvärme i hemmet och allt bergsdamm som blev resultatet av detta bildade en lång ås i en idealisk snubbellutning mitt på stigen. Med blödande knä och allt annat än granvänliga tankar stretar jag vidare, inte långt dock för jag började bli en smula less på hela planen. Humm... Här till vänster blir ju bra! Jag går vänster. Fastnar i nästan osynliga hallonbuskar med sina vassa och byxtygsälskande taggar. Tar mig loss och får en snilleblixt, jag kan ju kasta granusligen nedför sluttningen, jag tar ett stadigt tag, siktar och kastar. Men inte bara granen flyger i en vacker båge och landar en lämplig bit in i skogen. Min vante följde med. Så muttrande gick jag nedför sluttningen, igenom resten av de hemskt besvärliga buskarna (jag vill inte se ett hallon igen på länge, länge!). I mörkret muddrade jag den vassa graneländet och hittade till slut min illojala vante, sedan var det bara att ta sig tillbaka igen. Jag kände för en kort stund en viss samhörighet med följet som hade en viss ring och som skulle till ett visst berg på en väg som var kantad med faror ^^ Men man lever och man lär! Men nu vet du, en gran kanske är till synes tam, men lite vild kommer den alltid att vara!